En analys av de senaste tre årens tragiska spel kring Saab automobil.
– Vi har förstått att det finns vissa aktiviteter på gång i företaget och så länge det finns en möjlighet så kommer vi inte att göra något. Så formulerade IF Metalls förbundsjurist Darko Davidovic fackets linje gentemot Saab i Göteborgs Tidningen i september när företaget inte tillverkat något på snart ett halvår och de anställda återigen inte fått ut sina löner i tid.
Detta var inte någon olycklig formulering av en enskild facklig ombudsman, tvärtom fångade det Metalls hållning till Saabs kris ganska exakt. När jag till exempel på bokmässan i Göteborg ungefär samtidigt deltog i en paneldiskussion om industriarbetets villkor passade jag på att ta upp krisen för Saab med en annan av deltagarna, Metalls ordförande Stefan Löfven.
– Är det inte nu läge för Metall att sluta tro på tomten, frågade jag. Borde inte Metall, stället för att hoppas på att olika kapitalgrupper ska frälsa Saab, bygga upp kontakter med miljöorganisationer och andra folkrörelser för att driva kravet på en omställning av Saab till produktion av klimatanpassade produkter?
Löfvens svar var ett lakoniskt:
– Det är tråkigt att du inte tror på Saab.
En lika tragisk som god sammanfattning av hans, Metalls och övriga fackföreningars hållning under hela resan för Saab Automobile, från krishösten 2008 till konkursansökan veckan före jul 2011. Total passivitet och fromma förhoppningar har kantat Saabs allt vingligare väg mot diket.
Läs hela artikeln i veckotidningen Internationalen här.
Bilpolitik 