Uddevalla och Trollhättan – samma fråga samma svar

Att bilfabriker läggs ner är inget unikt, varken i Sverige eller i världen. Men att samma företag lägger ner samma fabrik två gånger hör till undantagen. Det är dock det öde som väntar Pinifarinas Volvofabrik i Uddevalla enligt ledningen för Volvo Personvagnar, när de tar över fabriken 2013 blir det för att lägga ner den. Förra gången Volvo lade ner fabriken i Uddevalla var 1993. Den hade då i fem år varit Volvos reklampelare för den ”mänskliga fabriken” och kom, liksom före den fabriken i Kalmar, till som ett resultat av 70-talets kritik av det löpande bandet som tog sig uttryck i hög personalomsättning och inte minst ”vilda”, avtalsstridiga strejker.
Och nu är det alltså dags igen i Uddevalla. Idag är det inte ett krisdrabbat företag som skär ner, Volvo PV är mycket lönsamt och drivkraften är rationalisering. De cabrioleter som görs i Uddevalla ska med tiden göras billigare i andra av företagets fabriker. Möjligen är den långa framförhållningen inte en slump, att trumpeta ut nedläggningen av en välkänd fabrik kommer onekligen lägligt just när de centrala avtalsförhandlingarna nu ska börja. Kanske hoppas direktörerna att den redan fogliga Metalledningen ska huka sig ännu mer och medlemmarna känna att jobben kan försvinna när som helst. Men framför allt är beslutet ett tydligt exempel på vilka prioriteringar Volvo (eller rättare sagt ägaren Zhejiang Geely Holding Group) gör och vad som väntar i övriga anläggningar den dag då de nya fabrikerna står klara i Kina.
Därför är nedläggningen i Uddevalla inget att rycka på axlarna åt eller behandla som ett problem för 600 individuella arbetare och tjänstemän. Den är ett symptom på samma kris som förlamat Saabs fabrik i Trollhättan bara några mil bort och kräver samma svar: ett statligt ingripande för att rädda jobben och den samhällstillgång produktionsanläggningarna utgör.
Men Metalls svar är lika uppgivet som i Uddevalla:
– Jag känner djupt för alla våra 435 medlemmar som har fått beskedet att fabriken ska läggas ned år 2013. Nu måste Volvo ta ansvar för att dessa inte går ut i arbetslöshet, säger IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven.
Ingen kritik mot nedläggningen, inte ett ord av ifrågasättande av beslutet, inte en tanke på en självständig strategi.
Att kräva statliga pengar för att fortsätta göra cabrioleter vore absurt. Desto mer rimligt vore det för samhället att lägga resurser på att ställa om den fordonsindustri som närmar sig vägs ände till att massproducera sådant samhället behöver för att ta oss ur fossilberoende transporter och energiproduktion. Om fackföreningarna på Volvo i Uddevalla och Saab i Trollhättan gjorde gemensam sak för sådana krav skulle det inte bara vara ett sätt att hålla samman de anställda, det skulle också skapa en möjlighet att göra deras strid för jobben till en angelägenhet för många andra. En nödvändighet för att leda den till seger.

SvD GP GP2 GT LO E24 DN

Annonser

Rädda Saab – inte bilarna!

Självklart är det en lättnad för alla anställda vid Saab att företaget nu är satt i rekonstruktion, ingen kan gå utan lön någon längre period. Men att som Per Brenneby och Håkan Danielsson med detta hänvisa Saabs problem till historien är alltför lättsinnigt. Att staten nu betalar lönerna och att man hoppas på pengar från kinesiska företag – för vilka jobb i Trollhättan knappast står högst på prioriteringslistan – löser inte ens de kortsiktiga bekymren. Under Saabs kris har miljarder kronor och år av mänsklig möda förslösats i väntan på att allt ska bli ”som vanligt” igen. Men ”som vanligt” är just vad det inte kommer att bli, inte om man med det menar en konstant tillväxt av bilförsäljningen. Den förra krisen är inte överstånden när nästa ekonomiska storm nu tornar upp sig vid horisonten, men framför allt är det inte längre möjligt att fortsätta bygga vårt transportsystem på en ständigt expanderande vägtrafik. Att hävda detta är inte bilfientlighet – det är matematik. Dagens 800 miljoner bilar är en stor och växande del av de växthusgasutsläpp som måste minskas och trots allt snålare bilar leder den ständiga trafikökningen till mer utsläpp varje år.

Jag förstår att de som utvecklar en ny bil är stolta över sitt verk men i dagens situation kan det viktigaste inte vara att ”kräsna konsumenter” får kickar av uppleva den nya Saabens köregenskaper. Det måste vara att rädda jobben utan att bidra till att klimatkatastrofen rycker närmare.

De flesta av oss som arbetar inom bilindustrin gör det inte för att vi vill göra bilar till varje pris utan för att det ger oss försörjning. Lösningen på Saabs kris skulle istället för att krampaktigt hålla kvar vid ohållbara produkter vara att ställa om produktionen för att bli en spjutspets för den nödvändiga övergången till förnybara energikällor och hållbara transportsystem.

Liksom vid uppbyggen av alla andra stora tekniska system, från kanaler till telefonnät, för att inte tala om det bilsamhälle som byggts med stora samhällsinvesteringar, krävs då att staten griper in. Regeringens ideologiskt motiverade ointresse för att ta över kan bara brytas av en kraftig opinion anförd av de saabanställdas organisationer. Där finns det största intresset av att rädda jobben liksom kunskapen om exakt vilka samhällsnyttiga och klimatanpassade produkter de anställda på Saab skulle kunna använda sin yrkesskicklighet för att utveckla och tillverka. Med kravet på en omställning som redskap skulle det vara möjligt att skapa en bred rörelse för att försvara jobben och göra frågan till den samhällsangelägenhet den är. Den ihärdighet ni redan visat skulle då kunna göra underverk.

GP

Från konkurs till omställning

När nu två av facken vid Saab Automobile i konkurs för att få ut medlemmarnas löner ställs frågan om företagets framtid på sin spets. Konkursen för pratmakaren Muller har varit ett faktum sedan länge.  Förhoppningsvis har dagens beslut ryckt undan några av de falska förhoppningarna om att allt ska återgå till det vanliga av sig självt.

Saab Automobile behöver sannerligen en rekonstruktion, men ett verkligt framtidshopp för de Saabanställda kräver något helt annat än de affärsplaner som lagts fram på löpande band eller hopp om att kinesiska företag ska komma som räddande änglar. Under Saabs kris har miljarder kronor och år av mänsklig möda har förslösats i väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Den rekonstruktion som krävs är inte något juridiskt trick utan en teknisk och social rekonstruktion, till produktion av sådant samhället måste ha för att kunna befria sig från fossilberoendet. Den pågående krisen för Saab är ett gyllene tillfälle att göra detta, på kort sikt för att rädda jobben och på längre sikt våra livsvillkor på jorden.

En konkurs innebär att företaget, liksom General Motors, kommer att kollapsa i armarna på staten som är en av de största fordringsägarna. Den borgerliga regeringen har dock, precis som USA:s regering, klart deklarerat att de inte tänker lägga sig i företagets skötsel. Samma sak säger för övrigt såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Istället för en sådan uppgiven linje skulle staten kunna utnyttja situationen för att, under ledning av de anställda och deras organisationer ställa om företaget.

Men det är bråttom. Att ställa om Saab är bara möjligt så länge företagets grundpelare – dess anställda – finns samlade och inte är spridda för vinden. Än är det inte för sent att rädda vare sig jobben på Saab eller jordens klimat. Men varje dag som går utan att vi byter kurs blir tiden allt knappare för bådadera.

GP dn  GT SvD E24 sr DN2 svt E24,2 LO AB AB2 GT2 GT3 GP2 GP3 GP4 GP5  GT4 DN3 GP6 SvD SvD2 E24,3 sr2 sr3 GT5 GP5 GP6 E24, 4, AB3 sr4 GP7 GP8 GT6 GT7 DN4 DN4 DN5 DN6 DN7 sr5 gp9 gp10 AB4 SvD3 SVT

Rekonstruera Saab – på riktigt!

När nu två av facken vid Saab Automobile begärt företaget i konkurs för att få ut medlemmarnas löner ställs frågan om företagets framtid på sin spets. Konkursen för pratmakaren Muller har varit ett faktum sedan länge.  Förhoppningsvis har dagens beslut ryckt undan några av de falska förhoppningarna bland de anställa om att allt ska återgå till det vanliga av sig självt. Nu krävs det aktivitet från alla som arbetar på Saab om inte konkursen ska innebära slutet för företaget.

Saab Automobile behöver sannerligen en rekonstruktion, men ett verkligt framtidshopp för de Saabanställda kräver något helt annat än de affärsplaner som lagts fram på löpande band eller hopp om att kinesiska företag ska komma som räddande änglar. Under Saabs kris har miljarder kronor och år av mänsklig möda har förslösats i väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Den rekonstruktion som krävs är inte något juridiskt trick utan en teknisk och social rekonstruktion, till produktion av sådant samhället måste ha för att kunna befria sig från fossilberoendet. Den pågående krisen för Saab är ett gyllene tillfälle att göra detta, på kort sikt för att rädda jobben och på längre sikt våra livsvillkor på jorden.

En konkurs innebär att företaget, liksom General Motors, kommer att kollapsa i armarna på staten som är en av de största fordringsägarna. Den borgerliga regeringen har dock, precis som USA:s regering, klart deklarerat att de inte tänker lägga sig i företagets skötsel. Samma sak säger för övrigt såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Istället för en sådan uppgiven linje skulle staten kunna utnyttja situationen för att, under ledning av de anställda och deras organisationer ställa om företaget.

Men det är bråttom. Att ställa om Saab är bara möjligt så länge företagets grundpelare – dess anställda – finns samlade och inte är spridda för vinden. Än är det inte för sent att rädda vare sig jobben på Saab eller jordens klimat. Men varje dag som går utan att vi byter kurs blir tiden allt knappare för bådadera.

GP dn  GT SvD E24 sr DN2 svt E24,2 LO AB AB2 GT2 GT3 GP2 GP3 GP4 GP5  GT4 DN3 GP6 SvD SvD2 E24,3 sr2 sr3 GT5 GP5 GP6 E24, 4, AB3 sr4 GP7 GP8 GT6 GT7 DN4 DN4 DN5 DN6 DN7 sr5 gp9 gp10 AB4

http://www.dn.se/ekonomi/nej-till-rekonstruktion

Metall om Saab: ”Vi gör ingenting”

– Vi har förstått att det finns vissa aktiviteter på gång i företaget och så länge det finns en möjlighet så kommer vi inte att göra något.

Så sammanfattar IF Metalls förbundsjurist fackets linje i GT när det gäller krisen i Saab Automobil.  Det handlar alltså om ett företaget som inte tillverkat något på snart ett halvår och där de anställda återigen inte fått ut sina löner i tid.

Det bästa man kan säga om de fackliga ledningarnas linje är att den varit konsekvent: total passivitet. Denna ”vänta-och-se”-linje är idag helt obegriplig och kan bara förklaras på ett sätt: en total avsaknad av självständiga alternativ.

Med risk för att bli tjatig: när Saabs tid som biltillverkare så uppenbart är ute är det ett perfekt läge för att driva fackliga krav om att förstatliga företaget och ge de anställda i uppdrag att utveckla och tillverka sådant som vi absolut måste ha för att kunna ta samhället ur fossilberoendet.  Det är både nödvändigt för samhället och tekniskt realistiskt för Saab. Vad som saknas är vilja och drivkraft. Ingen har ett mer omedelbart intresse av en sådan omställning än de arbetare och tjänstemän vid det konkursmässiga Saab vars jobb nu är i så akut fara. De fackliga organisationerna kan göra mer än att vänta på undergången. Om de vill.

DN SvD GP E24 sr

Äntligen bildebatt!

Den artikel som ett antal transportforskare drog igång i SvD har lett till en het debatt där även jag lyckats få in ett inlägg där jag bland annat skriver:

En omställning bort från vägtrafik och den massbilism som bär upp dagens transportsystem är dock inte en fråga om tycke, smak eller ideologi. Det är en fråga om på vilket sätt det ska ske: i tid och under ordnade former eller för sent, i panik, framtvingat av oljebrist och klimatskred

Läs hela inlägget här.

AB SvD

Samhället klarar sig utan bil

I en klok debattartikel i Svenska Dagbladet underkänner fem forskare hela den transportpolitik som förts under det senaste halvseklet och som baserar sig på massbilismen. De tar inte bara upp att denna massbilism är ohållbar utan även i stora stycken onödig, något de visat i sitt forskningsprojekt, Bilens sociala och ekonomiska betydelse, Bisek. Deras huvudpoäng är i princip densamma som den jag tar upp i min bok Slutkört: samhället behöver ställa frågan om vilka resor och transporter som är nödvändiga och vilka som kan klaras på annat sätt än med vägtrafik. Ett hållbart samhälle måste helt enkelt planeras för ett minskat resande och mindre bilberoende. De resor som behövs och inte effektivt kan hanteras med kollektivtrafik är det som blir över till bilarna. Bilen får helt enkelt maka på sig och istället för att vara transportsystemets bärande balk bli en restpost.
Forskarnas avslutande fråga till miljöminister Carlgren: ”När får vi se ett långsiktigt beslut för färre bilar på vägarna?” kan dock redan nu besvaras med: ”Aldrig!” Åtminstone så länge billobbyn tillåts bestämma transportpolitiken.
Hur vi behöver resa och vilka alternativ vi har är inte en individuell fråga. Genom ett långsiktigt planerat uppbygge av bilsamhället har våra liv blivit beroende av bilen och varje försök att motarbeta bilismen möter massivt motstånd. Om man gör en omställning till en fråga om att ta bort bilen för individen kommer billobbyn enkelt kunna mobilisera ett stort motstånd. En omställning måste därför vara en samhällsfråga och kommer att kräva folkrörelser som är starkare än billobbyn. Att knyta en omställning av transporterna till behovet av att trygga jobben för de hundratusentals som idag är beroende av bilindustrin genom en omställning av produktionen vore ett viktigt steg för en sådan rörelse.

AB, SvD AB2

En sådan räddning till och Saab är förlorat!

Ännu en gång har Victor Muller ”räddat” Saab. Påstår han…
Den här gången är det den kinesiska biltillverkaren Youngman som utmålas som frälsare. Avsikten är uppenbart att Youngman vill undersöka möjligheten ta kontroll över Saab för att kunna tillverka bilar med varumärket Saab för den kinesiska marknaden i sina fabriker i Kina. Att sätta hoppet om räddade jobb i Trollhättan (för vilken gång i ordningen?) till detta företag är lika naivt som de föregående ”räddningarna”. Att Muller & Co nu säljer fabriksbyggnaderna för att få loss kontanter till att betala de löpande utgifterna visar hur darrigt hela projektet är.
Återigen begär ledningen också uppoffringar av de anställda. Två veckors semester istället för det som stagas i semesterlagen, fyra sammanhängande veckor mellan juni och augusti. Som vanligt skyndar sig IF Metall att skriva på avtal om saken. Och som vanligt utan att de berörda medlemmarna tillfrågas. Ännu ett sätt att försvaga de anställda som kollektiv.

Varje dag som går när Muller får fortsätta är en förlorad dag för de anställda och all den kunskap som finns samlad i företaget. En Muller-räddning till och Saab är förlorat…
I stället för att passivt heja på och gå med på försämringar skulle de anställdas fackliga organisationer kunna ta egna initiativ. Till exempel genom bjuda in till en konferens med andra folkrörelser och forskare för att självständigt börja planera en annan framtid för det industrikomplex som Saab är navet i. En framtid utan spekulanter och orealistiska drömprojekt. Och utan bilar!

SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, SR, GT, GT2, GP2

Punching Out – Om en döende bilindustri

18 maj skrev jag i  Göteborgs Posten om boken Punching Out som skildrar nedläggningen av en legendarisk bilfabrik i Detroit. Jag ställer den bredvid krisen på Saab:

I dag ställs frågan återigen akut för de hårt prövade Saabanställda i Trollhättan: ska även de som sista jobb städa ur fabriken eller försöka ta sitt öde i egna händer? Men liksom för de arbetande i USA är vår tilltro till den egna förmågan så låg att vi snarare sätter hoppet till spekulanter och bankdirektörer när jobben hotas. Sådant kan dock ändras, både här och där. Och kanske hade tonen i Punching out varit lite mindre sorgsen om den skrivits efter den mäktiga styrkeuppvisning, lika oförutsedd som upproren i Nordafrika, som USA:s uträknade arbetarklass gjorde i Wisconsin och som ännu pågår i Mellanvästern.

Sista chansen att ställa om saab?

Så sprack ännu en av Victor Mullers såpbubblor. Det krävdes inga expertkunskaper om kinesisk affärskultur eller ekonomi i största allmänhet för att inse att ett bilföretag inte är något man köper på en höft, inte ens ett litet som Saab. Och i synnerhet inte om en man som Victor Muller är inblandad. Ändå jublade många kommentatorer, politiker och fackliga representanter när Hawtai för en vecka sedan presenterades som Saabs senaste frälsare. Avtalet, som aldrig var något egentligt avtal, visade sig inte vara värt pappret det skrevs på och Saabs dödskamp fortsätter. När nu Muller än en gång visat sitt rätta ansikte är det hög tid att de anställda och deras fackföreningar kapar banden till honom och alla andra andra som är ute efter att göra snabba pengar på det skadeskjutna företaget. Det finna ännu tid att rädda Saab, men inte genom att tro på sagor och hoppas på spekulanter. Däremot är det hög tid att de anställdas organisationer går fram med en egen kurs och kräver att deras kunskaper och Saabs produktionsanläggningar ställs i samhällsnyttans tjänst. Ett första steg är att lyfta blicken från de fossilberoende spår bilindustrin kört ner oss i.

För bara ett par dagar sedan kom en rapport från IPCC, FN:s klimatpanel, där ett stort antal forskare jorden runt visade att världens energibehov till stor del skulle kunna tillgodoses av förnybara energikällor. Under förutsättning att staterna medvetet och snabbt slog i på en politik som drev fram en sådan utveckling. Saabs hotade utvecklings- produktionsorganisation är som klippt och skuren för en omställning till sådan verksamhet. För att rädda jobben borde facken där göra en sådan omställning till en huvudfråga istället för att passivt se på när skojare kör företaget i botten.

AB, AB3  AB2 GP, GP2 GP3  DN, DN2 HD,DN4  SR, SR2 DN3 DN4 GP4