Blandade texter

Ökade klyftor högerpopulismens bästa fiskevatten

(Krönika publicerad i Göteborgs Posten 9 augusti 2014)

Runt om i Europa marscherar högerpopulistiska partier fram, i val och på gatorna. Kulörerna är varierar men över allt är främlingsfientlighet huvudnummer. Och vem som är främling bestämmer de själva… Det har skapat en bekymrad debatt: ska man samregera som i Danmark eller isolera dem genom ”stora koalitioner” som i Flandern? Tiga ihjäl eller protestera? Gemensamt är att inget tycks hjälpa.

Från de etablerade partierna leder det ofta till en nedlåtande hållning mot inskränkta, lågutbildade och okunniga väljare som inte förmår uppskatta allt det goda som globalisering och öppenhet för med sig. Antirasism blir då en uppgift för de upplysta, de toleranta, de bildade.

Men tänk om de flesta som röstar på de högerextrema inte alls är rasister, utan möjligen går med på att slå följe med sådana av rationella skäl? Att högerpopulisternas framgång istället beror på att de förmått väva samman sin rasism med kritik av den politiska eliten till en trål som dras genom de folkdjup som faktiskt missgynnats av den politiska och ekonomiska utvecklingen?

I sin mycket läsvärda bok Så fick Sverigedemokraterna makt lyfter Dan Andersson, tidigare statssekreterare och LO-ekonom, fram mycket som tyder på att så är fallet. I Sverige finns en växande positiv inställning till såväl invandring som flyktingmottagning och någon allmän intolerans är därmed inte basen för ett parti som SD och de flesta som röstar på dem identifierar sig heller inte med partiets järngäng. Andersson visar att nyckeln ligger hos de eliter som krympt det politiska fältet genom att i grunden vara eniga om att en politik med ökade klyftor, avreglering och marknadsanpassning är den enda möjliga. Därmed uteblir diskussioner om rättvisa och klassklyftor – frågor som skulle marginalisera högerpopulisterna – istället diskuteras kultur, identitet och, som på beställning, invandring.

Arbetskraftsinvandring var i årtionden avgörande för uppbygget av välfärden och bidrar fortfarande till att samhället i sin helhet blir rikare. Men i ett samhälle där rikedomarna fördelas allt mer ojämnt finns det vinnare och förlorare. När inflationsmål har ersatt full sysselsättning och bostadsministern fnyser åt grundslagens ord om att det allmänna ska garantera alla en bostad, skapar invandring ökad konkurrens bland dem som fått en allt mindre del av kakan att dela på. Att sätta press på löner och arbetsvillkor, framför allt bland redan lågavlönade, är också själva poängen med Svenskt Näringslivs mångåriga lobbyism för ”öppna gränser”. Invandringens effekt på de materiella villkoren för de sämst ställda är visserligen en droppe i havet jämfört med den ojämlikhetsepidemi som grasserar i Europa. Men för den nationalistiska högern blir invandringspolitik en behändig ram att erbjuda arbetslösa, utförsäkrade, besvikna och övergivna att sätta in sina högst verkliga problem i. Effektivt eftersom få andra förklaringar erbjuds, inte minst sedan moderaterna fick hela det politiska systemet att rotera kring det slippriga begreppet ”utanförskap”.

Ideologisk renhållning mot rasistiska ideologier kommer alltid att behövas, liksom beredskap att skydda sig mot nazistiskt våld. Men när samhället delas in i vinnare och förlorare är det naivt att tro att förlorarna kan talas till rätta av att en välvillig överhet ”tar debatten”. Om målet bara är att hindra de som drabbas av den förda politiken från att proteströsta på invandringsfientliga partier är det dömt att misslyckas. En antirasism värd namnet måste istället, med hjälp av stärkta fackliga rättigheter och rättvis fördelningspolitik, motverka de ökade klyftor, den lönenedpressning och de sociala problemen som utgör högerpopulisternas fiskevatten.

———————-

Krig mot alla tyranner!

(Krönika publicerad i Göteborgs Posten 12 mars 2014)

Världen är ofta lätt att förstå och hantera, för framtiden gör vi prognoser och utfästelser och i efterhand kan det mesta nyktert förklaras. Om det bara inte vore för den förbannade samtiden, det bångstyriga nuet, som med sitt myller av detaljer och oklara gränser ställer till det och rycker med oss.
I höst är det 100 år sedan första världskriget bröt ut och en flod av berättelser, analyser och förklaringar strömmar redan över oss. Kriget var ingen överraskning, spänningarna hade länge grott i Europa, främst mellan det snabbt industrialiserade Tyskland och de gamla kolonialmakterna medan nationalister och krigsromantiker gjorde sitt bästa för att driva kontinenten mot avgrunden.
Men kriget hade också sina svurna fiender, mest så i arbetarrörelsen där Andra Internationalen högtidligt lovade att med alla medel förhindra det, ”Fred mellan oss, krig mot tyrannerna” sjöng man och lovade evig fred. Så sent som 25 juli kallade de tyska socialdemokraterna till antikrigsdemonstrationer för att tio dagar senare enhälligt rösta för krigskrediter. Arbetare i alla länder manades att förgöra varandra och Internationalen maldes ner i blodig skyttegravslogik.
Och så har vi 2014, en tid som sannerligen inte saknar systemkriser allvarliga nog att föda en världsbrand: permanent ekonomisk oro, nya industriländer som utmanar de gamla, ökad jakt på energi, råvaror, mat och vatten. Och över oss mullrar de människoskapade klimatförändringarnas naturkrafter. Putins invasion av Krim och spelet runt Ukraina trappas knappast upp till ett nytt 4 augusti, spänningarna ännu inte stora nog för en okontrollerbar händelselavin. Med hundraårsminnet i bakhuvudet är utvecklingen ändå obehaglig så det räcker. Makthavare i väst stödjer utan att blinka Ukrainas regering, antisemiter och öppna fascister på höga poster går lätt att svälja så länge de lovar att agera indrivningsmän åt IMF. Och även om Putins imperiedrömmar knappast störs av någon JAS-rote på Gotland är ryggmärgsreflexen hos alla riksdagspartier om ökade militärutgifter illavarslande.
I det kaotiska nuet gäller det att hålla huvudet kallt, istället för upprustningens falska trygghet eller uppslutning bakom sin favoritskurk är den starkaste fredsparollen fortfarande ”krig mot tyrannerna”, idag uttytt som stöd åt de krafter som för förnuftets, fredens, toleransens och solidaritetens talan i såväl Ryssland som Ukraina – små politiska grupper, oberoende fackföreningar, människorättsorganisationer som vägrar att bli pjäser i stormakters och rövarbaroners cyniska spel. Med dessa har de allra flesta människor oerhört mycket mer gemensamt än med dem som ånyo leker med elden i Europa.

 

 

Visseblåsare räcker inte.

Om korruption New Public Management och ”postdemokrati”.

Korruption och misstro mot politiker och offentliga tjänstemän är heta frågor i Göteborg. Möjligen främjas både faktiska tvivelaktigheter och misstänksamheten av stadens storlek – för stor för att vi ska ha personlig kännedom om makthavarna men tillräckligt liten för många informella kontakter mellan ”starka män” inom politik och näringsliv.

Är våra politiker och administratörer då mer korrupta än annorstädes? I jämförelse med Stockholms skandaler – 70 miljarder för det nya Karolinska skrythusbygget eller vårdcentraler som sålts till kompispris – kan ett insmuget klänningskvitto eller ett lass muttegel synas futtiga. I alla tider och sammanhang finns människor som trampar snett men de skandaler som flutit upp till ytan på senare år har mindre att göra med privatmoral och mer med den omvälvande förändring som skett inom all offentlig verksamhet. I tysthet har de principer och regler som uppkom under förra århundradets demokratiska genombrott och välfärdsbygge ersatts av New Public Management, ett massivt införandet av kommersiella system och beteenden i den gemensamma sektorn. Den korruptionsbefrämjande ”Göteborg&Co-andan” – där staden inte ses som en plats för människors liv, utan som ett företag, en vara som ska paketeras och säljas till högsta förtjänst – är ett lokalt barn av detta skifte.

Att en offentlig verksamhet som sköts med affärsmässig logik och där den överordnade principen är vinst skapar både skandaler och misstro är inte förvånande, snarare en oundviklig följd av att våra samhällen övergått i vad den brittiske sociologen Colin Crouch kallar ”postdemokrati”, ett statsskick där demokratiska former och institutioner finns kvar men i stor utsträckning tömts på innehåll. Storföretagen har återtagit initiativet och sett till att demokratins begränsningar av penningmakten hyvlats ner till knappt kännbara fartgupp. Medborgarnas länkar till sina valda representanter har tunnats ut medan näringslivets nätverk vuxit samman med politikens. Gränserna mellan politik och lobbyism flyter och där partikanslier och direktionsrum tidigare var tydligt åtskilda glider nu svängdörrarna väloljat runt. Elitpolitiken blir en brakmiddag som bäst avrundas med en smaskig dessertbuffé i näringslivets tjänst.

Vill vi bryta oss ur detta dödsgrepp räcker inga visselblåsare eller etiska koder i världen, det behövs oberoende folkrörelser där alla vi som lämnats orepresenterade i postdemokratin skaffar oss egna och gemensamma röster. Om vi inte nöjer oss med rollen som kunder utan vill återerövra rätten att vara samhällsmedborgare krävs nämligen mycket mer än gillaklickande eller håglöst röstande.

(Krönika publicerad i Göteborgs Posten 140204)

—————————————————-

TTIP – storbolagens vetorätt mot demokratin

Internationell handelsjuridik är knappast bästa sättet att lätta upp middagskonversationer med och sällan någon het fikabordsfråga. Detta passar alldeles utmärkt för dem som nu förhandlar om det transatlantiska frihandelsavtalet TTIP. Visa av erfarenheten med MAI, det stora avtal för skydd av investerare som på 90-talet fastnade i spärrelden från franska bönder och en nyvaknad global rättviserörelse, försöker regeringarna i USA och EU baxa igenom TTIP under största möjliga tystnad. Hade inte EU:s riktlinjer läckt ut i somras skulle vi knappt veta vad som avhandlas trots att det rör nära hälften av världsekonomin och kan – enligt USA:s handelskammare – bli handelsavtalens ”guldstandard”.

Mycket kan sägas om avtalets klimatpåverkan, dess roll i att öppna välfärdssektorn för privat kapital, konsekvenser för konsumentskydd och så vidare. Men den hårda kärnan är den kryptiska förkortningen ISDS. Investor-State Dispute Settlement, som innebär att avtalets högsta uttolkare är en skiljenämnd vars arbete är hemligt och omöjlig att överklaga och där domarna plockas ur ett mikroskopiskt skikt av hutlöst betalda jurister som hemtamt rör sig mellan roller som företagslobbyister och regeringsombud. Ett privatiserat rättssystem, dolt och utom räckhåll för demokratin, dit företag med hjälp av gummiparagrafer om ”indirekt expropriering” och ”rättvis behandling” kan stämma stater för politiska beslut.

Föga förvånande har detta varit en hjärtefråga när storföretagens lobbyister från ömse sidor Atlanten deltagit i att sätta ramarna för EU:s förhandlingsförberedelser, något som nyligen avslöjats av New York Times. ”Vi har tjatat och tjatat och det har gett resultat”, säger Svenskt Näringslivs Olof Erixon stolt om organisationens arbete djupt inne i EU-systemet.

Möjligheten att stämma stater för demokratiskt fattade beslut är redan ett viktigt företagsvapen jorden runt. I Australien kräver Philip Morris miljardersättning för en lag om neutrala cigarettpaket och i Quebec driver energibolaget Lone Pine skadeståndskrav för att regeringen förbjudit den extremt miljöskadliga fracking-metoden. Vårt alerta Vattenfall har också varit på hugget, både när Hamburg skärpte utsläppskraven på ett kolkraftverk och då Tyskland beslutade att avveckla kärnkraften.

Berör detta oss? Högst sannolikt. Vårt kommunala veto mot uranbrytning stör till exempel gruvindustrin och tänk en svensk regering som i ett anfall av demokratiskt lättsinne beslöt sig för att följa folkviljan och stoppa vinstintressen i välfärden. Säkert skulle vård- och skolkoncerner då hävda att det vore ett brott mot deras naturgivna rätt till profit.

Publicerad i Göteborgs Posten 131202

————————

Jämlikhet

1:12 är hett i Schweiz. Nej, inte någon ny mirakeldiet men väl ett initiativ för bantade direktörslöner. Förslaget som ska upp till folkomröstning 24 november är att ingen på ett företag ska få mer än tolv gånger högre lön än vad dess lägst betalda har. Kombinationen av många kryphål och den hysteriska kampanj lagförslaget mötts av – konsekvensen utmålas som ett diktatoriskt ”Sovjet-Schweiz” – verkar leda till att det faller. Ändå har eliten skakats om ordentligt, i våras fick ett förslag som gav bolagsstämmor makten över direktörernas löner och bonusar stor majoritet.

Även om få har möjlighet att rösta om det är Schweiz inget undantag i kritiken den epidemiska ojämlikhete. I en stor studie från det Washingtonbaserade institutet PEW säger en majoritet i 31 av 39 undersökta länder i alla världsdelar att ojämlikhet är ett mycket stort problem. Till och med i USA håller 47 procent med.

Känslan för rättvisa och jämlikhet ligger djupt, det vet var och en som delat upp jordgubbar mellan småbarn. Först med tiden lär vi oss att acceptera ojämlikhet, ibland genom insikten att vissa behöver mer än andra just för att utjämna gamla orättvisor. Ibland för att vi anpassar oss till en ideologi som säger att ojämlikhet är sakernas naturliga tillstånd. Och ibland för att vi inte vet hur det står till. Två små filmer som blivit virala på nätet, en från USA och en svensk replik gjord av Aftonbladet, är ett exempel på det senare som ger jämlikhetsfrågan ytterligare djup. Tre uppsättningar fakta kring ojämlikhet ställs där mot varandra, först hur folk tror att tillgångarna i landet är fördelade och sedan hur de tycker hur det borde vara. I Sverige tror vi att den rikaste femtedelen äger 40 procent av tillgångarna medan majoriteten i USA tror att de äger knappt 60. När det gäller hur det borde se ut tycker vi förvånande lika: det är OK att de rikaste äger ganska mycket mer än de fattigaste, i Sverige accepterar vi fyra gånger mer, i USA tre. Men det som framför allt är slående är hur mycket vi felbedömer verkligheten. Den är nämligen oerhört mycket mer ojämlik än vad vi tror, i USA äger den översta femtedelen drygt 80 procent av tillgångarna, i Sverige 90 procent medan den understa femtedelen inte har några tillgångar alls utan sitter i skuld. Glappet mellan hur vi tror att det är och hur vi vill att det ska vara är alltså intet jämfört verklighetens avgrundsdjupa ojämlikhetsklyfta.

En slutsats borde hur som helst vara att fältet är vidöppet för den som kan presentera en politik för ökad jämlikhet. Och – icke att förglömma – göra det troligt att de kan göra verklighet av den.

Krönika ur Göteborgs Posten 131122

Om ojämlikhet i USA.

Om ojämlikhet i Sverige

Annonser

One response to “Blandade texter

  1. Pingback: Folkrörelsen, vardagsaktivismen och demokratin | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s