Parisavtalet och folkrörelsernas utmaning

Så fanns det då ett klimatavtal! Världens regeringar lovar att ”stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären” så att ”farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet undviks” och som ett pris för halvtannat århundrade av fossilförbränning kräver de att ”industriländerna skrider till omedelbar handling”. Äntligen kan vi andas ut. Eller? Med risk för att förstöra stämningen är dessa beslutsamma citat inte nya utan kommer från det allra första klimatavtalet, det som undertecknades 1992. Sedan dess har utsläppen av växthusgaser varken minskat eller stabiliserats, tvärtom har de ökat med femtio procent genom att allt mer olja, kol och gas eldats för driva fabriker, fordon, kraftverk och i grunden hela världsekonomin. Enda hacket i den ständigt uppåtsträvande utsläppskurvan utgörs av den ekonomiska världskrisen 2008 som regeringarna gjorde enorma insatser för att häva.

Att Parisavtalet skulle signalera ”slutet på den fossila eran” som det jublas är rent önsketänkande. På textens trettiotvå tättskrivna sidor nämns överhuvudtaget inte fossila bränslen, en talande bedrift i sig. Där finns inga konkreta utsläppsmål, inga bindande krav, inget tidsplan. Ska vi ändå inte vara glada över att det inte blev sämre? Nej, faktiskt inte. Det är ingen budgetförhandling där parter ger och tar där skicklig diplomati kan lösa knutarna. Bisarrt nog räknas till exempel inte utsläppen från internationellt flyg in i avtalet, vilket klimatet knappast kommer att ta någon större hänsyn till. Klimatet förhandlar nämligen inte.

Den som tycker att det låter som gnäll från en miljöextremist rekommenderas att fråga vår tids orakel: den nervösa Marknaden. Ett drastiska brott med fossilekonomin skulle snabbt göra olje- och kolbolagens tillgångar värdelösa och aktierna falla fritt som Lehman Brothers under finanskrisen. Men börskurserna för Shell, BP och de andra visar ingen skillnad mot förra veckans. Fossilkapitalet känner sig inte hotat av att utsläppen ska börja minska ”så snart som möjligt”, särskilt med tanke på att det hittills bara varit ”möjligt” att öka utsläppen.

Allt tyder på att 2015 kommer att gå till historien som det varmaste året som uppmätts och mitt under mötet kom nya forskningsrön som pekar på att effekten av en viss CO2-halt ligger i den allra översta delen av vad som befarats och nuvarande att utveckling pekar mot förödande 8 grader i slutet av seklet. Desto viktigare att hålla huvudet kallt och tala klarspråk när vi värderar det tjugoförsta klimattoppmötet.

Det är inte konstigt att de som investerat mycket energi och prestige i arbetet tappar perspektivet och har svårt att vara självkritiska, likaså de forskare och företagsliknande miljöorganisationer som satt sin tilltro till den diplomatiska processen.

De flesta folkrörelser, fackföreningar såväl som miljöorganisationer, såg dock inte COP21 som huvudmålet och har därför mindre behov av att försköna resultatet. Istället var det möjligheten att bygga en bred rörelse för verklig förändring som stod i centrum, kursen var genom Paris snarare än till Paris. Förhoppningsvis har därför toppmötets viktigaste resultat varit att samla den rörelse som försvagades, men även lärde sig, av Köpenhamn 2009.

Men det brådskar. Det är mänsklighetens framtid som ligger i potten. På riktigt.

 

Publicerat i Göteborgs Posten 151221

https://www.gp.se/kulturnoje/1.2934103-henriksson-mansklighetens-framtid-i-potten

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s