Månadsarkiv: januari 2016

Parisavtalet och folkrörelsernas utmaning

Så fanns det då ett klimatavtal! Världens regeringar lovar att ”stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären” så att ”farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet undviks” och som ett pris för halvtannat århundrade av fossilförbränning kräver de att ”industriländerna skrider till omedelbar handling”. Äntligen kan vi andas ut. Eller? Med risk för att förstöra stämningen är dessa beslutsamma citat inte nya utan kommer från det allra första klimatavtalet, det som undertecknades 1992. Sedan dess har utsläppen av växthusgaser varken minskat eller stabiliserats, tvärtom har de ökat med femtio procent genom att allt mer olja, kol och gas eldats för driva fabriker, fordon, kraftverk och i grunden hela världsekonomin. Enda hacket i den ständigt uppåtsträvande utsläppskurvan utgörs av den ekonomiska världskrisen 2008 som regeringarna gjorde enorma insatser för att häva.

Att Parisavtalet skulle signalera ”slutet på den fossila eran” som det jublas är rent önsketänkande. På textens trettiotvå tättskrivna sidor nämns överhuvudtaget inte fossila bränslen, en talande bedrift i sig. Där finns inga konkreta utsläppsmål, inga bindande krav, inget tidsplan. Ska vi ändå inte vara glada över att det inte blev sämre? Nej, faktiskt inte. Det är ingen budgetförhandling där parter ger och tar där skicklig diplomati kan lösa knutarna. Bisarrt nog räknas till exempel inte utsläppen från internationellt flyg in i avtalet, vilket klimatet knappast kommer att ta någon större hänsyn till. Klimatet förhandlar nämligen inte.

Den som tycker att det låter som gnäll från en miljöextremist rekommenderas att fråga vår tids orakel: den nervösa Marknaden. Ett drastiska brott med fossilekonomin skulle snabbt göra olje- och kolbolagens tillgångar värdelösa och aktierna falla fritt som Lehman Brothers under finanskrisen. Men börskurserna för Shell, BP och de andra visar ingen skillnad mot förra veckans. Fossilkapitalet känner sig inte hotat av att utsläppen ska börja minska ”så snart som möjligt”, särskilt med tanke på att det hittills bara varit ”möjligt” att öka utsläppen.

Allt tyder på att 2015 kommer att gå till historien som det varmaste året som uppmätts och mitt under mötet kom nya forskningsrön som pekar på att effekten av en viss CO2-halt ligger i den allra översta delen av vad som befarats och nuvarande att utveckling pekar mot förödande 8 grader i slutet av seklet. Desto viktigare att hålla huvudet kallt och tala klarspråk när vi värderar det tjugoförsta klimattoppmötet.

Det är inte konstigt att de som investerat mycket energi och prestige i arbetet tappar perspektivet och har svårt att vara självkritiska, likaså de forskare och företagsliknande miljöorganisationer som satt sin tilltro till den diplomatiska processen.

De flesta folkrörelser, fackföreningar såväl som miljöorganisationer, såg dock inte COP21 som huvudmålet och har därför mindre behov av att försköna resultatet. Istället var det möjligheten att bygga en bred rörelse för verklig förändring som stod i centrum, kursen var genom Paris snarare än till Paris. Förhoppningsvis har därför toppmötets viktigaste resultat varit att samla den rörelse som försvagades, men även lärde sig, av Köpenhamn 2009.

Men det brådskar. Det är mänsklighetens framtid som ligger i potten. På riktigt.

 

Publicerat i Göteborgs Posten 151221

https://www.gp.se/kulturnoje/1.2934103-henriksson-mansklighetens-framtid-i-potten

Annonser

VW-bluffen och biltillverkarnas gemensamma skam

Det kan inte hjälpas men jag tycker lite synd om Winterkorn, VW-direktören som offras för att återupprätta företagets förtroende efter avgasskandalen. Inte så att han får svårt att hålla nöden från dörren, till hans redan ansenliga förmögenhet lägg nu ett avgångsvederlag på en kvarts miljard kronor. Nej, orättvisan är att den skam han får bära rätteligen borde delas av varenda bildirektör. Att fusket med avgasmätningar sker ofta och öppet är välkänt, i fjol visade till exempel Vi Bilägare att tillverkarnas uppgifter om bränsleförbrukning stämmer allt sämre. EU:s tester är inte realistiska och tillverkarna använder kreativa metoder för att få bra testvärden.

Men det är inte ens dessa manipulationer som är problemet. Den stora skammen är att det bilföretagen är allra stoltast över, det som de planerar för och framgångsrikt anstränger sig för att uppnå: det ständigt ökande antalet bilar.

Att klimatet är mänsklighetens stora ödesfråga förnekar idag bara rena pajasar (om än med stora resurser) och det finns inte ett bilföretag som idag inte marknadsför sina produkter med miljöargument. (Även om WV nog ligger lågt med det ett tag framöver.)

Idag finns det över en miljard motorfordon i världen, dubbelt så många som när världens regeringar kom överens om att hejda den accelererande växthuseffekten i början av 90-talet.

På bilmässan i Genève, en av branschens stora kultplatser, lanserade 2009 FN:s miljöorgan UNEP tillsammans med biltillverkarna kampanjen”50by50”. År 2050 skulle bränsleåtgången för nya bilar ha halverats. Problemet var bara att man samtidigt meddelade att antalet bilar under samma tid skulle tredubblas. Enkel matematik ger då ökade utsläpp med 50 procent.

Det överlägset största bidraget till den pågående uppvärmningskatastrofen är koldioxid, ett oundvikligt resultat av all fossilförbränning. De 11 miljoner VW-bilar som det aktuella fusket gällde är då en droppe i detta avgashav.

Bilföretagens tävlan om att vara bäst på att uppfylla jorden med motorfordon gör den till en stor och växande drivkraft i den pågående klimatkatastrofen. Den direktör som inte planerar för ökad produktion kommer att få lämna sin post snabbare än han hinner säga växthuseffekt. De ”gröna” bilarna är bara blå dunster, sövande försäkringar för att invagga oss i en känsla av att det kommer att gå bra, att det inte finns någon som helst anledning till oro.

För alla oss som arbetar i bilindustrin är detta en obehaglig vetskap som vi försöker att hålla borta så gott vi kan. Men det är varken vi eller de enskilda bilförarna som är skyldiga. I ett transportsystem uppbyggt på vägtrafik och en världsekonomi flaskmatad med fossila bränslen har vi som individer inte mycket att säga till om.

När klimatmötet i Warszawa 2013 gick mot sitt tragiska slut lämnade miljöorganisationer och fackföreningar sammankomsten i en unik protest. Under parollen ”Nu är det nog!” lovade de gemensamt att mobilisera människor för att pressa sina regeringar och arbeta för att ställa om till hållbara lågutsläppsekonomier med anständiga jobb och försörjning för alla. Från fackligt håll har vi, med några få undantag, inte sett mycket av detta. Fortfarande traskar de flesta fackliga ledare lydigt efter industrin när det gäller frågor om tillväxt och produktion.

En omställning av bilindustrins väldiga maskinerier till produktion som befriar oss från fossilberoenden är både möjlig och nödvändig. Men då kan inte makten över dessa ligga kvar i händerna på världens Winterkornar utan ställas i klimatets och samhällets tjänst. En fråga för våra fackföreningar att driva inför höstens stora klimatmöte i Paris.

 

Publicerad i Göteborgs Posten 151002http://www.gp.se/kulturnoje/1.2851597-lars-henriksson-delad-skam-for-biltillverkarna