Från Titanics kommandobrygga

(Publicerad i Göteborgs Posten 141003)

Efter minidebatten om vad fyrtiotalssvenskarna visste eller ville veta om nazismens illdåd dröjer sig en tanke kvar: vilka frågor kommer mina barnbarn att ställa om vår tids förnekelser och bortträngningar.

I början av 70-talet presenterade boken Tillväxtens gränser projektet World3, en simulering av jordens framtid där samverkan av befolkning, matproduktion, råvaruförbrukning, miljöpåverkan och ett antal andra avgörande faktorer datorberäknats. Rapporten satte framför allt fingret på motsättningen mellan exponentiell tillväxt (att uttaget av resurser ökar i en ständigt ökande takt) och det faktum att jorden och dess tillgångar är ändliga. Båda gäller fortfarande, tillväxt – kapitalet strävan att växa genom vinst – är själva grundbulten i den kapitalistiska ekonomin och planeten har inte ökat i omfång. Bokens stora genomslag berodde på att modellens standardscenario, fortsatt utveckling i samma spår, ledde till en global kollaps under nästa århundrade. Det århundrade som nu är vårt.

Rapporten har fått mycket kritik genom åren, en del saklig och rimlig, annan hånfull och förnekelsefylld. Med marknadsliberala argument har den begravts, om och om igen – världen har ju inte gått under, tvärtom fortsätter tillväxten ohämmat. Ändå vägrar boken att dö och fyra årtionden senare är det möjligt att jämföra prognos och verklighet. Detta är just vad den australiensiske fysikern Graham Turner gjort och han menar att den faktiska utvecklingen följer standardscenariot skrämmande väl. En utvecklingsbana som har den obehagliga egenskapen att allt verkar bra och alla kurvor pekar uppåt till dess att de plötsligt vänds i en brutal nedförsbacke, något som i standardscenariot sker runt 2020 för att accelerera till ett globalt sammanbrott något årtionde senare.

Mot denna bakgrund och de pågående klimatförändringarna ter sig den just genomlidna valrörelsen som en scen från Titanics kommandobrygga. Kapten och styrman tvistar om hur skeppet ska uppnå full fart framåt medan utkiken förgäves försöker fästa uppmärksamheten på det isberg som tornar upp sig rakt förut.

Så, ja, kära barnbarn, vi vet och har vetat länge. Det som avgör vårt eftermäle är vad vi gör av denna kunskap, väljer att titta bort, att inte veta eller stormar kommandobryggan och lägger om kursen.

Efter Köpenhamn 2009 spred sig hopplösheten, klimatrörelsen sjönk tillbaka och politiken med den.

Och så, som från ingenstans, dyker rörelsen upp igen. Just när jag skriver detta samlas Peoples Climate March i New York, en väldig koalition av folkrörelser som samlat historiens största klimatdemonstrationen under måttot ”att förändra allt”. En, i det rådande läget, ganska rimlig målsättning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s