När det gäller krisen för Saab var årets Första Maj var en uppvisning i alternativlöshet. Den enda som verkar ha berört frågan var SSU:s Jutte Guteland, som talade i Trollhättan och framförde då bara en önskan om att ”regeringen och de politiska partierna är tydliga”.
På Socialdemokraternas hemsida beklagar IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven och EU-parlamentariker Olle Ludvigsson att den ryske bankiren Antonov inte fort nog fått möjlighet att öppet ta kontrollen över Saab. I princip samma hållning ger Vänsterpartiets företrädare i Trollhättan uttryck för i Flamman.
Spekulanter och direktörer har länge nog fått leka med bilindustrin. Det är hög tid att arbetarrörelsen utformar en självständig linje. När nu äventyraren Muller klätts av borde det vara öppet mål för arbetarrörelsen att kräva att staten tar över Saab Automobil och ställer det under de anställdas kontroll. Det skulle kunna skapa förutsättningar för en omställning av produktionen, från att vara ett tungt bidrag till den globala uppvärmningen till att bli en del av lösningen. Med en produktion som är samhällsnyttig och som kan hjälpa till att minska koldioxiutsläppen kan jobben räddas på sikt. Då blir det ett allmänintresse att stödja dem vars jobb idag hotas av Saabs kris.
Men det förutsätter förstås att man har ett annat perspektiv än storföretagen har. Och det saknas, såväl inom de fackliga ledningarna som bland ledande S och V-politiker. De fortsätter att sprida illusioner om att den ena eller andra kapitalisten skulle kunna vara räddningen och gör sig därmed själva till en del av problemet, både när det gäller jobben och klimatfrågan.
Bilpolitik 