Monthly Archives: april 2011

Maud Olofsson kan inte bättre

För en gångs skull måste jag hålla med Maud Olofsson. I en kort mening sammanfattar hon sin och regeringens insatser kring Saab med orden: – Vi har gjort vad vi har kunnat.

För den bistra sanningen är att den här regeringen varken kan eller vill göra något annat än precis det de gör: titta på när Saab går under. Och det är knappast något annat att vänta av politiker som anser att marknaden har, och ska ha, det yttersta svaret på alla frågor. Allt spekulanterna kan tjäna pengar på är gott och allt de inte kan bli rikare av är dåligt och ska dö.

Däremot är det självklart inte allt en regering skulle kunna göra i frågan. När bankerna för tre år sedan hotade att gå i konkurs fanns inga gränser för vad världens stater kunde bidra med.

Men att bara kasta nya pengar i gapet på Saabs ägare räddar inga jobb och skapar heller ingen samhällsnytta. Det är lika bortkastat som att låta företagets mångsidiga produktionsapparat kastats på skroten och rosta sönder. De nuvarande ägarna har förverkat sin rätt att sköta denna maskin och att desperat leta efter nya ägare är heller ingen väg framåt. Lösningen är att samhället tar över, inte för att subventionera osäljbara bilar som bidrar till att ytterligare driva på mot en klimatkatastrof, utan för att ställa om produktionen och garantera en avsättning för till exempel utrustning för förnybar energi.

Exakt vilka samhällsnyttiga och klimatanpassade produkter Saab skulle kunna utveckla och tillverka är en fråga som de anställda i samarbete med övriga samhället snabbt skulle kunna kartlägga. Om de bara släpper det krampaktiga taget om en produkt som är dömd.

Annonser

Ingen ”Plan B” för Saab

Regeringen har ingen plan B för Saab, säger finansminister Anders Borg. Det förvånar knappast någon. Regeringen har över huvud taget inga planer för Saab eller något annat företag. Som goda marknadsliberaler anser de i princip att alla frågor som rör hur samhällets produktiva tillgångar skall användas skall skötas av ”marknaden”. Det vill säga av den ensidiga och kortsiktiga vinstdrift som är de stora kapitalgruppernas överordnade och enda drivkraft. Oavsett konsekvenser för människor, jobb eller miljö.

För en regering som hade några andra ambitioner än att kratta manegen för kapitalägarna skulle dagens situation på Saab vara ett utmärkt tillfällen att ta kontrollen över en del av den fantastiska maskin som bilindustrin är och ställa om den till produktion av sådant som samhället så förtvivlat väl behöver: utrustning för klimatneutrala transporter och förnybar energi.

Istället låter de företaget hasa vidare mot konkursens rand med oerhörda konsekvenser för människor och samhällsekonomi som följd.

Och medan de anställda på Saab körs över ännu en gång är allt IF Metalls ordförande Stefan Löfven gör att beklaga att bankdirektörerna är otydliga eftersom det leder till ”onödiga spekulationer”.

Om nu regeringen inte tänker göra något är det faktiskt upp till fackföreningarna att självständigt ta strid för jobben. Krav på att ställa om till samhällsnyttig produktion är då en betydligt mer realistisk linje än att ännu en gång hoppas på mer eller mindre skumma kapitalägare.

”Kraftfull grön systemkritik”

Emil Schön recenserar Slutkört i Helsingborgs Dagblad:”

Men det är inte de många goda argumenten mot bilsamhället som gör boken bra. Det är i stället att ”Slutkörterbjuder en kraftfull grön systemkritik, som annars nästan bara ljuder från miljöaktivister och den akademiska världen, kombinerat med ett öga rakt in i löpandebandsproduktionen.”

”Som i ett snack i fikarummet”

Slutkört recenserad i Aftonbladet idag. Så här skriver Mikael Nyberg bland annat:

Vi ser finansaristokratin svindla oss från kris till kris, vi ser de nya kolonialkrigen och vi ser atmosfären slamma igen, men allt vi gör är att streta emot. Om ens det.

Lars Henriksson öppnar för något annat: i stället för det bensinångande vinstjäktet en omställning av produktion och samhälle efter våra gemensamma behov. Lugnt och sakligt lägger han fram sina förslag. Som i ett snack i fikarummet när strömmen gått och bandet i en andhämtning står stilla.”

Etanolfiasko

Under 2010 ökade utsläppen för ”etanolbilar” i Sverige från 125 till 137 g/km. I Dagens Nyheter 110409 bekräftar Håkan Johansson från Trafikverket att ”klimatnyttan av etanolbilar minskat under de senaste åren”. (Språkbruket i bilvärlden är sannerligen märkligt. Att kalla ett utsläpp av växthusgaser för ”nytta” bara för att det finns ett annat utsläpp som är högre, är nyspråk som får George Orwell att blekna.)

Orsaken är enligt Johansson både att det tankas mer bensin i ”etanolbilarna” och att etanolen i ökad utsträckning kommer från majs som importeras från USA, ett bränsle som Naturvårdsverket dömer ut eftersom det ”snarast är värre än bensin”. Många exempel finns också på hur subventionerade biodrivmedel förvärrar fattigdom och hunger i  fattiga länder.

DN:s motorskribent Lasse Swärd hyllar istället talldieseln. Och visst verkar talloljan många goda sidor. Problemet är som vanligt med biobränslen. Det går inte att få fram på långa vägar så mycket som skulle krävas för att ersätta de fossilbaserade bränslena. De ”gröna bilarna” förblir blå dunster från bilindustrin för att fortsätta sälja fler bilar. Det finns inget sätt att komma förbi trafikforskarnas recept för att trafikens klimatpåverkan ska minska: minska trafiken!

Slutkört för Saab?

De hårt prövade anställda på Saab har nu fått ännu en serie tuffa smällar. Ännu en gång står fabriken stilla och den nyss hyllade Victor Muller klarar knappt av att betala de dagliga leveranserna av material till fabriken. Om det är början till slutet vi nu ser eller om det bara är ännu en märklig tur för den ryske bankiren Antonov att ta den direkta kontrollen är oklart.

Hur som helst har det sedan länge varit klart att Saabs omtalade ”affärsplaner” varit byggda på lösan sand. Man behöver inte vara någon ekonom eller bilexpert (eller kanske är det just det man inte ska vara…) för att se det orimliga i dem. Att ta fram en ny bilmodell är en mycket tung kostnad i dagens bilproduktion. Enda sättet att göra vinst är då att slå ut denna kostnad – åtskilliga miljarder kronor – på tillräckligt många tillverkade bilar, något som blivit allt svårare med de allt tätare modellbytena. Saabs mål för 2011 på 80 000 bilar, som redan prutats ner till 50 000, ligger på en bråkdel av vad andra biltillverkare gör. Bara en handfull kinesiska småbilar för inhemskt bruk ligger på samma nivå. Som jämförelse sålde Volvo Personvagnar, en mycket, mycket liten tillverkare internationellt, över 334 000 bilar under krisåret 2009. Att Saab fått svenska staten att gå i god för EIB-lån på 400 miljoner euro handlar troligen mer om Victor Mullers erkända förmåga att sälja in idéer än någon realistisk plan för att sälja bilar.

Som så många gånger genom åren kastas de anställda på Saab nu mellan hopp och förtvivlan. Stort ansvar faller på de fackliga ledare som okritiskt slutit upp bakom vilken direktör som än sagt sig ha ett magiskt recept för att rädda företaget, från hårda rationaliseringar och godtyckliga uppsägningar under GM över Christian von Koenigseggs vidlyftiga planer (om någon minns honom?) till den pratglade Victor Muller med Vladimir Antonov i bakgrunden. (Eller kanske man ska säga, Antonov med Muller som frontfigur.)

Framtiden för de anställda ligger inte i att hoppas på att någon ny spekulant ska frälsa dem eller att direktörerna ska fixa biffen genom smarta ekonomiska manövrer.  Den ligger i att lita till sina egna krafter och kunskaper. Världen tål inte fler bilar. Framtiden för bilindustrin ligger istället i att ställa om sin fantastiska förmåga till massproduktion till att göra det som vi så förtvivlat väl behöver: utrustning för förnybar energi och klimatneutrala transportsystem. Att behoven finns är självklart. Men det räcker inte i en värld där den privata vinsten är högsta drivkraft. Det krävs stora statliga satsningar, både i produktionen och för att organisera avsättningen. Det kommer inga bankirer att göra, även om staten öser pengar över dem.

Facken i Trollhättan och centralt borde i dagens förtvivlade läge, tillsammans med sina medlemmar på kontor och i verkstäder, omedelbart börja utarbeta planer på vilka sådana produkter Saab skulle kunna utveckla och producera. En sådan plan skulle kunna vara basen i en facklig politik för jobben ock klimatet och kunna visa på en väg framåt för hela samhället, istället för att desperat klamra sig fast vid en produkt vars tid är ute och hänge sig åt falska hopp om att räddas av goda kapitalägare.