Så sprack ännu en av Victor Mullers såpbubblor. Det krävdes inga expertkunskaper om kinesisk affärskultur eller ekonomi i största allmänhet för att inse att ett bilföretag inte är något man köper på en höft, inte ens ett litet som Saab. Och i synnerhet inte om en man som Victor Muller är inblandad. Ändå jublade många kommentatorer, politiker och fackliga representanter när Hawtai för en vecka sedan presenterades som Saabs senaste frälsare. Avtalet, som aldrig var något egentligt avtal, visade sig inte vara värt pappret det skrevs på och Saabs dödskamp fortsätter. När nu Muller än en gång visat sitt rätta ansikte är det hög tid att de anställda och deras fackföreningar kapar banden till honom och alla andra andra som är ute efter att göra snabba pengar på det skadeskjutna företaget. Det finna ännu tid att rädda Saab, men inte genom att tro på sagor och hoppas på spekulanter. Däremot är det hög tid att de anställdas organisationer går fram med en egen kurs och kräver att deras kunskaper och Saabs produktionsanläggningar ställs i samhällsnyttans tjänst. Ett första steg är att lyfta blicken från de fossilberoende spår bilindustrin kört ner oss i.
För bara ett par dagar sedan kom en rapport från IPCC, FN:s klimatpanel, där ett stort antal forskare jorden runt visade att världens energibehov till stor del skulle kunna tillgodoses av förnybara energikällor. Under förutsättning att staterna medvetet och snabbt slog i på en politik som drev fram en sådan utveckling. Saabs hotade utvecklings- produktionsorganisation är som klippt och skuren för en omställning till sådan verksamhet. För att rädda jobben borde facken där göra en sådan omställning till en huvudfråga istället för att passivt se på när skojare kör företaget i botten.
